Popmart

Ojdå, plötsligt händer det som det brukar sägas. Jag har inte bloggat på ett tag och jag har egentligen bara förklaringen att jag inte har orkat. Ska försöka bättra mig.

I alla fall, det som jag tänkte skriva om nu är rockgruppen Queen. En gammal favorit som stått och samlat damm ett tag nu, fram tills igår. Sen går dagen har jag lyssnat igenom bandets sju första skivor, plus att jag kollade igenom deras Live aid-konsert och lite intervjuer  med Freddie Mercury på you tube. Freddie Mercury ja, det är nog den artist, tillsammans med John Lennon, som fascinerat mig allra mest sen jag började lyssna på musik. Pop- och Rockhistoriens absolut bästa sångare och frontfigur enligt mig. Detta i kombination med en förtidig död skapar ju en mystisk aura. Med tanke på det blir jag rätt så road av att höra honom prata. En man i sina bästa år med en stirlig, manlig mustasch, tajta ljusblåa jeans och ett vitt linne öppnar sin mun och med en relativt ljus röst och med en antydning till lesspning pratar han om lite ditten och datten. Ja, det tjäns som ett litet antiklimax tycker jag i alla fall, ni får väl kolla och dömma själva. Nu återstår fem skivor av min samling att lyssna igenom, plus Mercurys två solo-skivor. Jag borde nog även införskaffa de plattor som saknas. De är ju så bra.

R. I. P.

För någon månad sedan berättade jag om käftsmällen jag fick av the Cures, Pornography. Det är skivan som jag har lyssnat mest på den senaste tiden och det blir mitt sjätte favoalbum.

Pornography är the Cures fjärde skiva och den kom ut 1982. Vid denna tid var gruppen påväg att splittras pga drogmissbruk och sångaren Robert Smith var på väg in i deppretion. Dett hörs. Jag tror inget jag hört varit så destruktivt som texterna på denna skiva. Allt är kolsvart. Första låten, "One hundred years", börjar med textraden "It doesn't matter if we all die". Detta tillsammans med tunga trummor och tung bas sätter ribban för resten av skivan. Trotts all dödslängtat och den tunga ljudbilden finner jag ändå ett stråk av skönhet genom alla låtar, speciellt "One hundred years" och "Siamese twins. Undantaget är det avslutande titelspåret. Här blir det förmycke oljud och Smiths sång ligger långt bak. Men de andra sju spåren är mysiga dagar när man vill tycka synd om sigsjälv.

Omslaget är även de snyggt, slår faktist här ett slag för alla Cures tidiga skivomslag. Vad ska jag säga? Futuristiska och drömska, vad det någon som förstod? haha... Iaf... Man skulle kunna tro att Pornographs omslagsbild är tagen i helvetet. Tre oskarpa gestallter syns genom rött ljus och så förståss den mörka, kusliga känslan.

1998 var jag rätt så grön när det gäller skivor, jag lyssnade mest på Beatles. Men så en kväll var gruppen The Mopeds med på de helt underbara Tv-programet Voxpop. Jag blev kär! Så när albumet, The hills are alive with the sound of Mopeds, så kom var det självklart att jag köpte den. Och den gjorde mig verkligen inte besviken. 12 låtar som bildar mitt femmte favoalbum.

The Mopeds är ett band som jag tycker verkigen förtjänar ett bredare erkänande. Gruppen består av Bröderna Jens och Petter Lindgård samt basisten David Carlsson. Bröderna Lindgård är nog mer kända för sina insattser som blåsare på skivor med bl a Cardigans, Eggstone och Dr kosmos. Dom är även med i gruppen Damn!, ett annat favoritband, som brukar turnera med Timbuktu.

The Mopeds texter är ofta episka och humoristiska, och jag brukar likna deras sound med Wannadies. Rätt så skramlig men ändå melodiskt pop/rock. Alla låtar håller en hög nivå men jag har några som jag vill framhålla. De heter Discoloser, Fuengirola Gonzales, Italian girl och Life's to short to hurry. Kolla in dom! Skivomslaget är även de lite kul. Vid första anblicken ser det bara ut som en landskapsbild med en sjö omgiven av berg. Kollar man däremot lite mer nogrant så upptäcker man att mitt på bilden finns tre stycken mopedåkare som är påväg uppför berget. Öppnar man sedan häftet så hittar man tolv bilder (en för varje låt) som alla föreställer gruppen i en studio i ett vackert bergslandskap. Dock inga låttexter.



Tack!

Jag kan verkligen inte bortse ifrån denna grupp när jag tänker på min musiksmak. En grupp som betytt väldigt mycket för mig. De kallas för hit-maskin, jag tror faktist att de har haft över 30 låtar på trackslistan sedan de började 1985. Dock dröjde de 5 år innan de släppte sitt första riktigt helljutna album Behaviour och jag pratar naturligtvis om Pet shop boys. Detta inlägg handlar dock inte om Behavior även om den är helt underbar den oxå. Nä, Pet shops bästa album är Bilingual från 1996.
 
Pet shops skivkatalog består av 9 studioalbum och alla innehåller låtar som tillhör musikhistorien. 1993 kom Very som är deras mest framgångsrika platta försäljningsmässigt. När uppföljaren kom var alltså förväntningarna stora. Chris och Neil spelade in den i Spanien vilket förklarar varför de blandar in textrader på spanska i låtarna. Det ger oxå en förklaring till titeln på skivan. Spanska "latinorytmer" är ett annat kännetecken för denna platta. 

Vad det gäller låtarna så är det faktist helt omöjligt att skiljaut något favoritspår, alla är lika bra. Albumet funkar just som ett album, något som jag diskuterat i ett tidigare inlägg vad de innebär. Jag ger här låtlistan så kan ni ju avgöra själva om ni kan skiljaut någon som är bättre än den andra:

Tack

När man tänker på gruppen Blur så tänker nog de flästa på dom unga killarna från Manchester som dökupp i början av 90-talet och bråkade med Oasis. Visst, det gör jag också men om jag kollar på gruppens hela albumproduktion så fasnar jag allra mest för deras sista album från 2003.

Detta album är väldigt annorlunda i jämförelse med Blurs andra plattor. Jag brukar delar in blur i tre perioder. Först "pop-perioden", de fyra första plattorna, som de blev mest kända för. Vem känner inte till "Girls and boys", "Parklife" och "Country house" liksom. Efter denna period pratar jag om Lo-fi-perioden med Blur och "13". De började nu spela skitigare rock. Och så denna skiva Think Tank som är den enda skivan i Blurs elektroniska period.

Denna elektroniska utvekling berodde helt på sångaren Damon Albarns fasination för detta. Något som han framgångsrikt utveklat både på soloskivor och med Gorillaz. Utveklingen gjorde dock att , "Lo-fi-guden" Graham Coxon, hoppade av bandet och började göra Happiness in magazines istället. Ett annat favoalbum faktist. Coxon spelar bara på ett spår på hela skivan, avslutande "Battery in your leg"

Trotts den innre striderna inom gruppen är ändå låtarna helt underbara. Vissa rätt så hårda låtar finns men det är de otroligt vakra, lungnare låtarna som gör detta album så bra. Öppningslåten "Ambulance" och "Good song" i all sin ära men spår nr. 10 sopar banan med allt som blur gjort. Lite sorgsen kanske men med skönhet som få låtar har. En favolåt över huvutaget faktist.

Think Tank är som sagt Blurs sista album och jag hoppas på att gruppen aldrig återförenas så att man kan minnas gruppen som värdiga, med flaggan i topp.



Tack!

Vilken sångare har egentligen varit argast på en skiva? ... Martin Westerstrand i Lok kanske. Minns ni hur jävla förbannad han var? Han hade "skrubbsår i skrevet" och Lok var de ända som skulle stå kvar medan de andra föll... Haha... Nej, detta inlägg kommer inte handla om Lok! Martin Westerstrand är inte i närheten av ilskan hos sångaren i bandet som gjort mitt andra favoalbum. Jag pratar förståss om Zack De La Rocha i Rage against the machine.

Jag började lyssna på Rage någon gång runt 2000 när jag blev lite småförälskad i deras tredje platta The Battle of L.A. men det var när jag något år senare införskaffade gruppens självbetitlade debutalbum som jag blev störtkär. Även om Rages musik kan te sig att låta rätt så lika hela tiden så verkar det som att  jag inte kan tröttna på den skivan. Zacks ilskna rap om vänsterradikala ämnen i blandning med Tom Morellos grymma gitarriff i klassisk metallstil skapar en musik som tilltalar mig otroligt mycket. Jag tror att det beror på den energi som genomsyrar varenda låt på hela skivan.

Skivomslaget föreställer en vietnamesisk buddhistmunk som sätter eld på sig själv. Vulgärt vid första anblicken kan tyckas men vet man vad Rage handlar om så förstår man att det kanske är just det  gruppen vill. Göra oss uppmärksamma på de orättvisor som den kapitallistiska västverlänska samhället för med sig. 

Som jag sa så låter det faktist ganska lika rakt över. Mina två favoritlåtar är spår nr. 6 och 7, "Know your enemy" och "Wake up". Men jag njuter ända från att Zack spottar ur sig "Ey yo! it's just another bombtrack" i första låten "Bombtrack" till att han viskande förklarar att "Anger is a gift" i den sista låten Freedom.












Fuck you, I Won't do what yuo tell me!

I ett svagt ögonblick här om dagen skrev jag här att jag skulle pressentera några favoritalbum och här kommer det första. Innan detta vill jag tillägga att albumen inte kommer i någon speciel ordning, inte så att den första nödvändigtvis skulle vara det bästa eller tvärt om. Alla album jag kommer att pressentera kommer att vara bra skivor som personligen betytt mycket för mig på olika sätt, så det skulle rent utsagt vara dumt utav mig att försöka rangordna dem i någon typ utav topplista.

Jag kan inte bortse från Beatles när jag pratar om min favoritmusik. Säger någon att de gillar Beatles så är ofta min följdfråga "Vilken skiva är din favo?". Hela beatleskatalogen är så fruktansvärt bra så att man väldigt sällan får samma svar. Jag själv annser att albumet Rubber Soul/Revolver är det bästa. Jaja, jag vet... Det är två album men som jag ser dem så är dom två delar av samma album, Vol.1 och 2. Ungefär som G'n'Rs use your illusion-serie. Hade man sparat materialet från Rubber soul i ca ett halvår och släppt båda plattorna som ett dubbel-album är jag övertygad om att det hade betraktats som gruppens STORA mästerverk.

Om jag ser dessa album i relation till hela Beatles katalog kan man säga att dehär är skivorna där gruppen gick från ett rockband (läs liveband) till ett studioband, något som jag tycker är en fördel. Samtidigt som man började använda en modernare inspelningstecknik så skrev man ändå låtar med tanke på att de skulle spelas live. På Rubber Soul och Revolver hade man även inte riktigt kommit in i sin LSD-psykedeliska period dock så röktes det nog en del lustiga saker. Droger har alltid en del utav Beatles, allt från den tidiga tiden i Hamburg till den sista skivan Abbey Road. Man började under 1964 att börja röka maijuana, något som märks om man ser filmen Help! från 1965. Ringo Starr har en gång i en intervju att de under inspelningen rökte gräs till frukost.

Vad gör då dessa två skivor så bra? Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det inte bara de att det är bra låtar som gör ett album.  Jag behöver bara få ett ex av Rubber Soul i handen och se omslaget för att njuta. Det föreställer gruppmedlämmarna iklädda mockajackor och (om möjligt) en aning längre hår än de tidigare haft. Man förstår nästan innan man hört skivan hur den låter. Klaus Voormanns omslag till Revolver förtrollar mig inte på samma sätt men och andra sidan så känns låtlistan en aning jämnare på revolver.

På tal om låtarna så sätter inlednigsspåret en hög nivå på begge. Rubber Soul börjar med Drive my car som kanske inte är skivans bästa spår men den är i alla fall en topp tre. Revolver inleds med Taxman (en av George Harrisons bästa låtar över huvutaget) som möjligen bara slås av avslutnings spåret Tomorrow never knows. Rent generellt så är Revolver ett mer jämnt album, topparna är sam sagt i början och slutet med Taxman och Tomorrow never knows och den ända riktiga dalen i listan skulle jag säga är barnsången Yellow Subarine. Dalarna på Rubber Soul är något fler där jag tycker What goes on, Wait och Run for your life är de "djupaste". Och andra sidan är topparna bra mycke högre på på Rubber Soul än på Revolver. Rubber Souls toppar är Drive my car, Nowhere man, Michelle och In my life.

Detta är mina argument för att betrakta dem som mina favoritbeatlesskivor. Ni har säkert andra favoskivor med Beatles och ni får gärna komentera. Jag älskar att diskutera Beatles.

                                

Tack!

Man läser ju lite här och där att "albumets" tid är förbi. Jag vet inte om jag är beredd att hålla med om de. Visserligen har försäljningen av skivor gått ner iom att kidsen (där inkluderat mig) istället laddar ner skiten från den senaste flugan, internet. Och man blir ju faktist lite mörkrädd nar man ser dagens försäljningslistor där thorlejfs ligger i topp. Jag vill trotts detta slå ett slag för albumet. Enligt mig så handlar det om mer än en samling låtar. Ett album är, eller ska iaf vara, som ett konstverk, som en tavla med ram och så. Att ladda ner en låt blir ungefär som att ha en poster eller så av någon vacker målning typ. Helheten består är lixom allt, inte bara musiken utan även omslaget, låtlistan, låttexter, skivetiket osv. Ett bra allbum smällter samman allt detta till ett.

Vad är det då som gör vissa album så speciella? Det tycker jag kan vara rätt svårt att sätta fingret på men för att försöka att förklara hur jag tänker så kommer jag fram över att pressentera några av mina favoalbum och försöka bena ut varför jag tycker så mycket om just dem. Det kommer kanske bli mycket personligt dravel av det men jag hoppas ändå att ni läsare ska kunna tycka att det är lite skoj iaf så håll till godo.

Tack!

Jag är inte så glad som jag vill ge sken av just nu. Det känns som att jag inte gör något annat än att plugga, och ibland gör jag ju inte ens det. Idag har jag tex inte läst ett ord. Fast de e klart... Det är ju lördag. Men vad gör jag istället? De roligaste jag gjort idag är typ spelat Tv-spel. Wow... Vilken lördag! Dessutom har jag redan klarat det spelet som jag spelar en gång. Var ner en sväng till Petter och Lotta också. Där införskaffades tre nya skivor (till en pening av 135 svenska kronor). Det livar kanske upp lite. Men nu ligger en gamal skiva på tallriken. Och inte är det så glatt heller. The THE är ingen humör höjare direkt men skönt bra. Jag orkar inte ens dötitta på tv ikväll. Allt är tråkigt! Inspirationen är lika med noll. Känns som att jag kan ruttna bort här i min lägenhet. Fan va gött de hade varit!

Japp, nu sitter jag här utan att ha något specielt att säga men ska ändå plita ner några rader för er som är intresserade. På skivspelaren snurrar Stewie Wonder. Gött! Det känns verkligen avslappnande. Synd att jag missade honom när han var i stockholm för någon vecka sedan. Det hade ju varit toppen, fast det hade tydligen varit dyra biljetter.

For you
There might be a brighter star
But through my eyes the light of you is all I see

For you
There might be another song
But all my heart can hear is your melody

Jag har lite fjärilar i magen.

Tack!

Idag när jag gick hem från skolan hade jag The Jams musik i mina lurar. Jag började då fundera på begreppet postpunk. Vad är postpunk egentligen? Nått som kommer efter punken förståss. Inspirerad av punken? Låter som punken? Jag har ingen aning faktist. Postpunkgenren är nog den svåraste att definera utefter dess sound. Att t ex Public image Ltd räknas som postpunk kan jag förstå. John Lydon AKA Jonny Rotten tillsammans med en fd Clashmedlem är väl så mycke postpunk det kan bli. Men att allt ifrån band som The Jam, Talking heads, Elvis Costello (De tidiga plattorna) och Joy division skall tillhöra postpunken? Visst alla dessa band dök i tiden runt skiftet mellan 70- och 80-talet men de låter helt ju helt olika. The Jam har punkens attribut, politiskt missnöje blandat med rock'n'roll men de låter ju snarare som en tidig version utav brittpopen. Talking heads spelade mycket på den klassiska punkklubben CBGBs men de låter ju mer som något som kom efter glamrockens glada tid. Nä, postpunk är ett eppitet som all alternativ musik fick i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Jag tycker snarare att det som idag kallas punk, band som Green day, Nofx eller Millencolin, skulle kunna kallas för postpunk. Hehe... Sånthär går jag och tänker på.

Sista Oktober är det dags igen. Premiär för den 22 James Bondfilmen Quantum Of Solace. Jag väntar med spänning och redan igår hörde jag den låt som kommer att spelas i filmens förtext. Låten heter "Another way to die" och är skriven av Jack White som också framför den tillsammans med Alicia Keys. Jag tyckte det lät bra. Det låter förståss väldigt mycket White Stripes om det och jag funderar på om det kanske inte skulle ha varit bättre om Jack hade tagit med Meg istället för Alicia, men jag vet inte... Att det just låter som White stripes är absolut ingen nackdel. Den kännsla som låten ska fånga tycker jag lyckas infinna sig och popartister har ju ända sedan filmseriens början lagt till sin personliga touch. Madonna, Duran Duran och Paul McCartney är några exempel. Jag tycker att det egentligen bara är Garbage som kan säjas ha misslyckats med en bondlåt och ändå är inte "The world is not enough" (som den låten hette) någon katastroflåt. Den misslyckades bara att fånga den så kallade bondkännslan. Jaja... Nog med ordbajseri nu. Jag ser iaf fram mot ytteligare en film i serien.

Tack!