Popmart

För någon månad sedan berättade jag om käftsmällen jag fick av the Cures, Pornography. Det är skivan som jag har lyssnat mest på den senaste tiden och det blir mitt sjätte favoalbum.

Pornography är the Cures fjärde skiva och den kom ut 1982. Vid denna tid var gruppen påväg att splittras pga drogmissbruk och sångaren Robert Smith var på väg in i deppretion. Dett hörs. Jag tror inget jag hört varit så destruktivt som texterna på denna skiva. Allt är kolsvart. Första låten, "One hundred years", börjar med textraden "It doesn't matter if we all die". Detta tillsammans med tunga trummor och tung bas sätter ribban för resten av skivan. Trotts all dödslängtat och den tunga ljudbilden finner jag ändå ett stråk av skönhet genom alla låtar, speciellt "One hundred years" och "Siamese twins. Undantaget är det avslutande titelspåret. Här blir det förmycke oljud och Smiths sång ligger långt bak. Men de andra sju spåren är mysiga dagar när man vill tycka synd om sigsjälv.

Omslaget är även de snyggt, slår faktist här ett slag för alla Cures tidiga skivomslag. Vad ska jag säga? Futuristiska och drömska, vad det någon som förstod? haha... Iaf... Man skulle kunna tro att Pornographs omslagsbild är tagen i helvetet. Tre oskarpa gestallter syns genom rött ljus och så förståss den mörka, kusliga känslan.