Popmart

För någon månad sedan berättade jag om käftsmällen jag fick av the Cures, Pornography. Det är skivan som jag har lyssnat mest på den senaste tiden och det blir mitt sjätte favoalbum.

Pornography är the Cures fjärde skiva och den kom ut 1982. Vid denna tid var gruppen påväg att splittras pga drogmissbruk och sångaren Robert Smith var på väg in i deppretion. Dett hörs. Jag tror inget jag hört varit så destruktivt som texterna på denna skiva. Allt är kolsvart. Första låten, "One hundred years", börjar med textraden "It doesn't matter if we all die". Detta tillsammans med tunga trummor och tung bas sätter ribban för resten av skivan. Trotts all dödslängtat och den tunga ljudbilden finner jag ändå ett stråk av skönhet genom alla låtar, speciellt "One hundred years" och "Siamese twins. Undantaget är det avslutande titelspåret. Här blir det förmycke oljud och Smiths sång ligger långt bak. Men de andra sju spåren är mysiga dagar när man vill tycka synd om sigsjälv.

Omslaget är även de snyggt, slår faktist här ett slag för alla Cures tidiga skivomslag. Vad ska jag säga? Futuristiska och drömska, vad det någon som förstod? haha... Iaf... Man skulle kunna tro att Pornographs omslagsbild är tagen i helvetet. Tre oskarpa gestallter syns genom rött ljus och så förståss den mörka, kusliga känslan.

1998 var jag rätt så grön när det gäller skivor, jag lyssnade mest på Beatles. Men så en kväll var gruppen The Mopeds med på de helt underbara Tv-programet Voxpop. Jag blev kär! Så när albumet, The hills are alive with the sound of Mopeds, så kom var det självklart att jag köpte den. Och den gjorde mig verkligen inte besviken. 12 låtar som bildar mitt femmte favoalbum.

The Mopeds är ett band som jag tycker verkigen förtjänar ett bredare erkänande. Gruppen består av Bröderna Jens och Petter Lindgård samt basisten David Carlsson. Bröderna Lindgård är nog mer kända för sina insattser som blåsare på skivor med bl a Cardigans, Eggstone och Dr kosmos. Dom är även med i gruppen Damn!, ett annat favoritband, som brukar turnera med Timbuktu.

The Mopeds texter är ofta episka och humoristiska, och jag brukar likna deras sound med Wannadies. Rätt så skramlig men ändå melodiskt pop/rock. Alla låtar håller en hög nivå men jag har några som jag vill framhålla. De heter Discoloser, Fuengirola Gonzales, Italian girl och Life's to short to hurry. Kolla in dom! Skivomslaget är även de lite kul. Vid första anblicken ser det bara ut som en landskapsbild med en sjö omgiven av berg. Kollar man däremot lite mer nogrant så upptäcker man att mitt på bilden finns tre stycken mopedåkare som är påväg uppför berget. Öppnar man sedan häftet så hittar man tolv bilder (en för varje låt) som alla föreställer gruppen i en studio i ett vackert bergslandskap. Dock inga låttexter.



Tack!

Jag kan verkligen inte bortse ifrån denna grupp när jag tänker på min musiksmak. En grupp som betytt väldigt mycket för mig. De kallas för hit-maskin, jag tror faktist att de har haft över 30 låtar på trackslistan sedan de började 1985. Dock dröjde de 5 år innan de släppte sitt första riktigt helljutna album Behaviour och jag pratar naturligtvis om Pet shop boys. Detta inlägg handlar dock inte om Behavior även om den är helt underbar den oxå. Nä, Pet shops bästa album är Bilingual från 1996.
 
Pet shops skivkatalog består av 9 studioalbum och alla innehåller låtar som tillhör musikhistorien. 1993 kom Very som är deras mest framgångsrika platta försäljningsmässigt. När uppföljaren kom var alltså förväntningarna stora. Chris och Neil spelade in den i Spanien vilket förklarar varför de blandar in textrader på spanska i låtarna. Det ger oxå en förklaring till titeln på skivan. Spanska "latinorytmer" är ett annat kännetecken för denna platta. 

Vad det gäller låtarna så är det faktist helt omöjligt att skiljaut något favoritspår, alla är lika bra. Albumet funkar just som ett album, något som jag diskuterat i ett tidigare inlägg vad de innebär. Jag ger här låtlistan så kan ni ju avgöra själva om ni kan skiljaut någon som är bättre än den andra:

Tack