Popmart

Igår kväll satt jag och lekte med mitt itunes. Av någon anledning så satte jag på lite Fibes, oh fibes! och tänkte: Nu var det ju ett tag sedan man hörde ifrån Fibes, tre år sedan faktist. Detta firade jag med lite nostalgi och la in mina favorit fibes i ipoden.

För mindre än en halvtimme sedan satt jag och lyssnade på P3 populärs "flipp eller flopp" och gissa om jag tyckte det var roligt när en ny låt från Fibes, oh fibes! började spelas. Låten hette "Love child" och var lite mer pop än tidigare. Jag gillade låten men det var inte det som var grejen med detta inlägg. Det var snarare bara att jag tyckte det var en kul tillfällighet med tanke på gårdagens tanke. hahaha...

Först ut har vi Röyksopps Junior på agendan. Efter att ha hört första singeln "Happy up here" rätt så mycket på radio så har mina förväntningar skruvats upp. Det faktum att jag hört att artister som Robyn, Lykke li och Karin Drejer Andersson även är med på skivan har inte dragit ner förväntningarna. Nu sitter jag med skivan i handen och det jag har att säga är nog dessvärre att den inte riktigt lever upp till mina skyhöga förväntningar, dock vill jag inte fördömma den. Vid första genomlyssningen blev jag sjukt besviken på låtarna "The girl and the robot" feat. Robyn och "This must be it" feat. Karin Drejer Andersson. Vid en andra genomlyssning insåg jag dock att det just var mina höga förväntningar på dessa låtar som spökat och att de egentligen var helt åkej. Skivans stora stunder är istellet, förutom "happy up here", låtarna "Miss it so much", som är den låt som Lykke li sjunger på och "You don't have a clue". Tycker även att stråkkvartetten på "Röyksopp forever" är värd att nämna. Slutligen säger jag att Junior inte håller samma klass som debuten Melody A.M. men den är defenitivt i samma klass som tvåan The understanding.

7/10

Andra skiva för dagen är Salem Al Fakirs Astronaut. Jag ska inte mörka utan erkänner att jag älskade hanns första skiva som kom för två år sedan. Genom att ha läst vissa andra recensioner av Astronaut har jag sett att den beskrivs som ett "mer moget album". Jag vet inte om jag håller med om detta. Åkej, han har ingen swintofrisyr längre och vissa låtar är kanske lite mer alvarsamma, men att beskriva förra skivan som "spralligt" och "omoget" tycker jag är att förenkla det för sig. Recensionen som jag syftar på menade att det förra skivans ända "riktiga" låtar var "Good song" och "It's true". Jag tycker att t. ex. "Dream girl" och "This is who I am" hamnar före begge dessa låtar. Nå väl... Astronaut är kanske en aning mörkare i sin framtoning. Jag tänker då på låtar som tittelspåret, "Cold shower" och "Bluest eyes". Men låten "Roxy", en riktig poprökare, är minst lika mycket gladpop som på tidigare plattan. Den bästa låten är dock "One of the others" och här håller jag med ovan nämda recensent när denne liknar Salems pianospel med Elton John.

7/10

Sist men inte minst har jag Pet shop boys som åter igen visar att dom minsann inte är några avdankade föredettingar. Det nya albumet (det tionde i ordningen) Yes är minst lika bra som föregångaren Fundamental från 2006 och de betyder inte lite. Dessa två senaste album är i klass med albumen från det tidiga 90-talet. Rent soundmässigt låter det... Ja, som PSB och jag förstår att folk som inte diggar dom tycker att det är en aning tjatigt. Men jag, som ägare till samtliga tio studioalbum och stort fan, kan inte låtabli att fängslas av Neil Tennants sång när han beskriver sina komplex i låtar som "Beautiful People" och "Love etc." Klart ännu en favorit i PSB-katalogen.

9/10

                        
 
Tack!

... Jenny Wilsons nya skiva. Den är helt okej. Ja, det är nog den skiva jag lyssnat mest på den senaste veckan. Det känns fräsht, låter inte som något annat. Något seg att sträcklyssna men ett gäng riktigt vassa låtar finns. Allra bäst tycker jag är "Clattering hooves" och "Pass me the salt". Rent generellt säger jag att de lite mer svängiga spåren är bättre än de lungna. "We had everything" är ett undantag där, en grymt fin balad. Fast mest faschinerad är nog jag av skivomslaget. En svart/vit bild av sångerskan poserande med Emils "bysse" och en omslagsrygg i guld.

Tack!

Idag har jag varit duktig och arbetat med ett PM som ska vara färdigt nästa fredag men det är inte det ända. Medan jag satt och skrev hade jag nämligen Itunes på och jag passade på att lyssna igenom hela Eurythmics katalog. Lite utav en Aha-upplevelse var det. Nog för att jag har gillat de tidigare men det är ju skitbra verkligen. Och de roliga är att att det blir bättre och bättre. Även om jag gillar Sweet dreams (are made of this) och Touch, de tidiga plattorna alltså, så börjar jag mer och mer hänge mig åt att erkänna att jag tycker We too are one, den näst sista plattan från 1989, är deras bästa.

Jag har ju tidigae, här på bloggen, berättat vad jag tycker om gamla, avdankade artister som gör comeback. I Eurythmics fall tycker jag är ett exempel på en bra comeback. Inte för att Peace från 1999 kan konkurera med 80-talsskivorna men Annie Lennox har nog aldrig sjungit så vackert som hon gör på "I save the world today" i alla fall.



Ett stort tack till Annie och David.

Nu är den här! Mando diao-platta nr 5, Give me fire, damp ner i min brevlåda i fredags och nu ska jag försöka utrycka vad jag tycker.

Mando har alltid gjort något speciellt på sina album, inget är likt de andra. Ändå så låter det alltid som Mando. Hur de nu kommer sig? Den här gången har gruppen exprimenterat med Salla och Masse från Latin Kings för att göra sitt sound mer dansant och jag anser att de har lyckats bra. Det är lite mer "dunka dunka" än på de tidigare skivorna och basisten Carl-Johan levererar ett helt gäng intressanta basslingor. Ändå så hör man direkt att det är Mando med bra melodier och mycket energi.

Den mest intressanta delen på skivan är början. De första fem spåren är alla helt underbara. Där finns band annat första singeln "Dance with somebody" som vi har hört ända sedan jul. Låten "Gloria" är nog den allra bästa låten men på nått sätt får den mig att tänka på Tom Jones vilket stör mig en aning. På samma sätt stör det mig att "Mean Street" får mig att tänka på låten "Alright" som Dennis Lyxén och Lisa Miskovsky gjorde för några år sedan. Efter denna, ändå utmärkta, inledning kommer ett litet parti där man kan ta igen sig. "Maybe just sad" och "A decent life" känns bara som utfyllnad för efter de kommer ytterligare tre låtar på rad ("Give me fire", "Crystal" och "Come on Come on") som är riktigt bra och sedan flyter resten av skivan på av bara farten.

Som en liten sammanfattning kan jag säga att Give me fire inte har gjort mig besviken. Jättebra kan jag säga men den drar inte ifrån de tidigare Mando-albumen vilket bara visar vilken jämn och bra albumkatalog gruppen har.

Betyg: 8/10

Tack