Popmart recenserar
Nu ni... Här kommer tre recensioner på en gång.
Först ut har vi Röyksopps Junior på agendan. Efter att ha hört första singeln "Happy up here" rätt så mycket på radio så har mina förväntningar skruvats upp. Det faktum att jag hört att artister som Robyn, Lykke li och Karin Drejer Andersson även är med på skivan har inte dragit ner förväntningarna. Nu sitter jag med skivan i handen och det jag har att säga är nog dessvärre att den inte riktigt lever upp till mina skyhöga förväntningar, dock vill jag inte fördömma den. Vid första genomlyssningen blev jag sjukt besviken på låtarna "The girl and the robot" feat. Robyn och "This must be it" feat. Karin Drejer Andersson. Vid en andra genomlyssning insåg jag dock att det just var mina höga förväntningar på dessa låtar som spökat och att de egentligen var helt åkej. Skivans stora stunder är istellet, förutom "happy up here", låtarna "Miss it so much", som är den låt som Lykke li sjunger på och "You don't have a clue". Tycker även att stråkkvartetten på "Röyksopp forever" är värd att nämna. Slutligen säger jag att Junior inte håller samma klass som debuten Melody A.M. men den är defenitivt i samma klass som tvåan The understanding.
7/10
Andra skiva för dagen är Salem Al Fakirs Astronaut. Jag ska inte mörka utan erkänner att jag älskade hanns första skiva som kom för två år sedan. Genom att ha läst vissa andra recensioner av Astronaut har jag sett att den beskrivs som ett "mer moget album". Jag vet inte om jag håller med om detta. Åkej, han har ingen swintofrisyr längre och vissa låtar är kanske lite mer alvarsamma, men att beskriva förra skivan som "spralligt" och "omoget" tycker jag är att förenkla det för sig. Recensionen som jag syftar på menade att det förra skivans ända "riktiga" låtar var "Good song" och "It's true". Jag tycker att t. ex. "Dream girl" och "This is who I am" hamnar före begge dessa låtar. Nå väl... Astronaut är kanske en aning mörkare i sin framtoning. Jag tänker då på låtar som tittelspåret, "Cold shower" och "Bluest eyes". Men låten "Roxy", en riktig poprökare, är minst lika mycket gladpop som på tidigare plattan. Den bästa låten är dock "One of the others" och här håller jag med ovan nämda recensent när denne liknar Salems pianospel med Elton John.
7/10
Sist men inte minst har jag Pet shop boys som åter igen visar att dom minsann inte är några avdankade föredettingar. Det nya albumet (det tionde i ordningen) Yes är minst lika bra som föregångaren Fundamental från 2006 och de betyder inte lite. Dessa två senaste album är i klass med albumen från det tidiga 90-talet. Rent soundmässigt låter det... Ja, som PSB och jag förstår att folk som inte diggar dom tycker att det är en aning tjatigt. Men jag, som ägare till samtliga tio studioalbum och stort fan, kan inte låtabli att fängslas av Neil Tennants sång när han beskriver sina komplex i låtar som "Beautiful People" och "Love etc." Klart ännu en favorit i PSB-katalogen.
9/10
Tack!
7/10
Andra skiva för dagen är Salem Al Fakirs Astronaut. Jag ska inte mörka utan erkänner att jag älskade hanns första skiva som kom för två år sedan. Genom att ha läst vissa andra recensioner av Astronaut har jag sett att den beskrivs som ett "mer moget album". Jag vet inte om jag håller med om detta. Åkej, han har ingen swintofrisyr längre och vissa låtar är kanske lite mer alvarsamma, men att beskriva förra skivan som "spralligt" och "omoget" tycker jag är att förenkla det för sig. Recensionen som jag syftar på menade att det förra skivans ända "riktiga" låtar var "Good song" och "It's true". Jag tycker att t. ex. "Dream girl" och "This is who I am" hamnar före begge dessa låtar. Nå väl... Astronaut är kanske en aning mörkare i sin framtoning. Jag tänker då på låtar som tittelspåret, "Cold shower" och "Bluest eyes". Men låten "Roxy", en riktig poprökare, är minst lika mycket gladpop som på tidigare plattan. Den bästa låten är dock "One of the others" och här håller jag med ovan nämda recensent när denne liknar Salems pianospel med Elton John.
7/10
Sist men inte minst har jag Pet shop boys som åter igen visar att dom minsann inte är några avdankade föredettingar. Det nya albumet (det tionde i ordningen) Yes är minst lika bra som föregångaren Fundamental från 2006 och de betyder inte lite. Dessa två senaste album är i klass med albumen från det tidiga 90-talet. Rent soundmässigt låter det... Ja, som PSB och jag förstår att folk som inte diggar dom tycker att det är en aning tjatigt. Men jag, som ägare till samtliga tio studioalbum och stort fan, kan inte låtabli att fängslas av Neil Tennants sång när han beskriver sina komplex i låtar som "Beautiful People" och "Love etc." Klart ännu en favorit i PSB-katalogen.
9/10
Tack!
Kommentarer
Trackback
